Om någon beskriver dig som jättesnäll - är det säkert att du blir glad då?

Snällhet är den goda egenskapen med det dåliga ryktet. För ibland döljer sig ganska otrevliga saker bakom snällhetens fasad. Mesighet och falskhet, till exempel.

Existera guidar dig i snällhetens alla för- och nackdelar. Vi ger oss också ut på jakt efter Sveriges snällaste kronofogde. Samt skjuter på björnen Bamse, som kan vara riktigt stygg när han sätter den sidan till. I USA är välgörenhet en del av samhällsstrukturen. Vi rapporterar från de fattigas soppkök i New York och de rikas välgörenhetskasino i en helt annan del av staden.

Läs också Existera för att äntligen få veta svaret: Får snälla pojkar kyssa vackra flickor eller inte? Och för att lära dig vilken bil, vilket hus och vilka skor du ska köpa för att fixa den riktigt snälla looken.

Den spännande jakten på snälla människor

Djurplågare, svindlare och banditer är ingen konst för reportern att böka fram. Men om man ska gräva fram intervjupersoner kända för sin snällhet, vad händer då?

- Jag skulle alltså vilja tala med den snällaste fogden ni har. Äckligt snäll. Typ.

Mitt i den slamrande lunchserveringen undslipper sig pressekreteraren Erik på Kronofogdemyndighetens huvudkontor ett välvilligt ...okee-ej... med ett tonfall som inte direkt dryper av övertygelse. Han undrar om jag kan slänga över ett mejl och samtidigt förtydliga lite. Ärligt talat kände jag mig som ett miffo redan före samtalet, och nu blommar känslan ut på allvar.

- Jag vill bara ställa ett par frågor. Om varför de är snälla. Och hur det syns i deras arbete, förklarar jag snällt.

- Okee-ej...

Så konstigt är det väl inte? Skriver reportern om speedway så intervjuar man speedwayförare, och ska man begripa vad snällhet är så måste man ju prata med snälla personer, eller hur? Problemet i sammanhanget är bara att få tag på den äkta varan, alltså de faktiskt snälla, och det utan att själv definiera fram vad snällhet är.

- Jo, jag skulle vilja prata med den snällaste i kyrkan.

- Som är vem? undrar pressekreterare Kristiina på Svenska kyrkans kansli i Uppsala.

- Ingen aning, det är väl ert jobb att ta fram?

Det lysande i min arbetsmetod består nämligen i att lämpa över definitionsproblemet på olika pressavdelningar. Redan hur de stackars pressekreterarna sedan väljer att lösa uppdraget säger ju faktiskt något om vad man menar med snällhet.

- Du David, ibland har vi skojat om att vi ska skriva upp alla udda frågor vi får under året, och så ska vi ha en show om det på julfesten, säger Kristiina när hon har slutat skratta. Hittills har de aldrig kommit till skott. Men nu kan jag vara säker på att det blir av, lovar hon.

Okej. Men det fina i kråksången är att pressekreterarna knappast, hur udda de än betraktar min fråga, har något annat val än att tillmötesgå min begäran. Den lobbyist finns nämligen inte som med lätt hjärta ringer tillbaka och talar om att den organisation de företräder inte kan prestera någon snäll person. När en snäll person efterfrågas måste en snäll person också presteras, kosta vad det kosta vill. Det har också Erik på Kronofogdemyndigheten insett när han svarar på mitt mejl med de förtydligande frågorna. För myndigheten är frågeställningen om snällhet både relevant och viktig, eftersom man är angelägen om att tvätta bort bilden av "den elake" fogden som klampar in och tar folks ägodelar. I dag arbetar myndigheten aktivt för att förebygga överskuldsättning, skriver Erik som frejdigt avslutar med ett: "Kronofogden vill helt enkelt bli Sveriges snällaste myndighet".

Snälla former

Bilar

Det är inte bara nostalgifaktorn som gör att folkvagnen från 1935 uppfattas som snäll. De mjuka linjerna gör definitivt sitt till. Så kallas den också Bubbla. Medan Hummer mest av allt ser ut som den ska bitas.

Skor

En riktigt snäll sko ser barnslig ut, med rund tå och slejf eller mjuka knytband. Förebilden är ballerinaskon. Designhusens plan gick om intet att kaxa upp dagens snälla 60-talsmode med höga vassa klackar på stövlar med hårda spännen.

Hus

Lampor

Fräls oss från det snälla

Snällheten stajlas om. Ut med mesigheten. In med empatin. Vips har vi räddningen för alla moderna egon. Det finns bara en hake. Snällhetens Dr Hyde slår alltid tillbaka.

Make over på substantiv. Funkar det? Försök pågår på bred front, skulle man kunna säga. Vad Ernst gjort för hemmet gör Stefan nu för språket. Einhorn alltså, författaren och cancerläkaren.

Det var väl bara en tidsfråga. För vad behöver moderna, prestationsfixerade egon i en tid med ökande motsättningar mer än just snällhet? Godhet, altruism och empati, förstås. Men sådär högstämd vill ingen låta. Pretentiösa ideal skapar bara avstånd. Snällheten är däremot perfekt, en folklig term för den varmare värld vi längtar efter. Mumma för vilken predikande författare som helst.

Om den bara inte såg så hopplös ut.

Snällheten är det fina begreppet med den fula frisyren. Snällheten kommer lastad med ett berg av fuktskadade associationer. Det räcker att slå i närmsta synonymbok, som radar inte mindre än 49 ersättningsord i en lika talande som fallande skala. Från nyss nämnda "god" till "eftergiven", "försagd", "tam" och "ofarlig". Lade vi sedan till alla våra egna personliga bilder av den avtändande snällheten skulle listan bli oändlig.

Men Stefan Einhorn är smart. Och Ärlig. Han säger det själv öppet; snällhetens barlast ska bort, alla de negativa associationerna rensas ut. Väck med rötan, på med lite färg och voilà – en snällhet som alla kan älska.

Och som vi älskar! "Såld i mer än 120 000 exemplar" står det på omslaget till fjolårets pocketversion av hans bok Konsten att vara snäll. Uppgiften är redan grovt passerad. Såld i mer än 230 000 exemplar och översatt till 15 språk stämmer bättre. När detta skrivs, ska man väl tillägga.

På tre år har snällheten tagit sig från en ensam författares skrivbord till lunchrum, seminarier och tevesoffor. Och ännu fler böcker. Rubrikerna avslöjar segertåget. Från "Snällheten är tillbaka" (2005), via "Snällheten är det nya svarta" (2006), till "Snällheten etta på listan över Årets ord" (2007).

I sin nya roll som hela Sveriges doktor snäll bjöds Stefan Einhorn in som julaftonstalare på DN:s debattsida. Se där; snällhetens evangelium på ideologins parnass. Återstår bara att de politiska partierna plockar in det i sina program.

- Det kan vi glömma!

Johan Hakelius, kolumnist, köper inga trick. Snällheten har aldrig varit, och kommer aldrig att bli, politiskt gångbar, säger han. Nog för att det ropas på snällhet från tevesoffor och debattsidor. Men det handlar om nåt helt annat. Det är ett svar på känslan av att elakheten brer ut sig i det allmänna klimatet. Ju mer blogghat desto större snällhetssug.

- Vi lever i ett narcissistiskt samhälle. Folk blir både okänsligare och mer ömhudade samtidigt. Därför pågår snällhets- och elakhetstrenden parallellt.

Men snällheten som politiskt ideal? No way. Snällheten har en valör som för alltid gör den ideologiskt hopplös.

- Snällhet fungerar inte i politiken för att det hör inte hemma i den sfären. Att som parti säga att "Nu ska vi bli snällare" är som att säga "Nu ska vi ha det lite lajbans". Det är inte en politisk term.

Mer än som tjuvnyp på motståndaren. Det är ingen slump att "snällism" blivit framgångsrikt som politiskt glåpord, menar Johan Hakelius. Det är en klassisk retorisk metod att lyfta ett mindre statusfyllt begrepp upp i en högre statusfylld zon. Snällheten går an i det privata men blir skrattretande i det offentliga.

- Som ordet "mamma". Det har ju en positiv klang. Men om man säger om någon i ett politiskt sammanhang att hon uppträder som en mamma, då blir det nedsättande.

Att det sen inte är någon större skillnad på "Det goda samhället" och "Det snälla samhället" spelar ingen roll, enligt Hakelius. Titta bara på ett av den moderna svenska politikens allra mest kända tal - Per Albins folkhemstal från 1928.

- Det är i högsta grad ett snällhetstal. Men han talar inte om snällhet, han talar om rättvisa. Ordet snällhet skulle i det sammanhanget fått det att framstå som att man ger nåt man inte behöver ge. Men han ska ju genomföra nåt som han anser att folket har rätt till.

Nej, snällheten är inget för partistrategerna. Den stora frågan är: Är den det för oss andra? Har ordets nya sköna stund i rampljuset gjort snällheten till ett ideal vi kan rätta livet efter? Att ropa på en snällare värld är en sak. Att vilja bli snäll själv är en annan.

Helena von Zweigbergk, författare, vill verkligen inte bli snällare. Och hon tror inte att så många andra vill det heller. Snällheten klingar lika komplext som den alltid gjort. Den är ett slags ying-och-yang-begrepp som själv bär på sin egen motsats.

Hennes nya bok Ur vulkanens mun (Norstedts) som kommer i vår är en relationsroman om ett par som fastnat i snällhetsfällan. Framför allt kvinnan.

- Hon vill väldigt gärna vara snäll, och hon har en bild av sig själv att också är det. Men egentligen är hon rasande. Det är en enorm obalans mellan trycket i hennes inre och hennes sätt att vara utåt. Elakheten ligger hela tiden och pyr.