Rädsla

Rädd, orolig, ångestfylld? Känslor vi inte kommer undan. Och som vi hela livet övar oss i att hantera. Från att ta en kopp kaffe för att lugna nerverna till att äta medicin eller uppsöka en klok terapeut.

Svenskarnas största mardröm är att råka skada eller döda någon annan. Det visar en undersökning som Magasinet Existera har gjort. Däremot är vi rätt coola på jobbet. Och när det gäller kärlek är vi inte alls lika rädda för att bli bedragna som att bli den som bedrar.

Läs också om de populäraste larmen på senaste år - från galnakosjuka till akrylamid. Följ med oss till åtta platser som får kallsvetten att bryta fram. Bearbeta din inkapslade oro hos rosenterapeuten. Och fundera över vilken typ av rädsla som präglat dig från barndomen.

Vår största mardröm

Svenskarnas mardröm nummer ett: Att råka skada eller döda någon annan. Det visar Existeras undersökning av våra rädslor.

Barnen. Miljön. Jobbet. Vad är det vi går omkring och oroar oss för egentligen? Existera lät ett riksrepresentativt urval av svenska folket svara på vad de är rädda för, och pricka in sina känslor på en skala från 0 till 5. Resultatet visar att det absolut mest oroande varken är barnen, miljön eller jobbet. Det vi är mest rädda för är i stället att råka skada eller döda en annan människa. Två tredjedelar av oss känner stark rädsla eller ångest inför den tanken. En rädsla som kanske finns i bakhuvudet när vi kör bil. Om den gör oss till försiktigare bilförare är däremot osagt.
Därnäst kommer rädslan för att någon vi älskar ska bli svårt sjuk eller dö. Samt rädslan för vår egen hälsa. Mest ångestframkallande är att bli senildement, det är knappt hälften av oss mycket rädda för. Att vi ska drabbas av handikapp, svåra fysiska sjukdomar eller dö är vi också oroade för, men inte lika mycket.

Läs hela artikeln i Existera.

Föräldrarnas rädslor smittar

Pappa mes. Mamma tam. Stackars små barn. I familjen är kärleken granne med rädslan.

En gång i livet har jag sett min mamma skräckslagen. Jag var sex år. Min lillasyster, som knappt lärt sig gå, hade just blivit omkullknuffad av grannens gigantiska schäfer som rusat in på vår tomt. Nu stod han med benen runt min syster och skällde så det ekade över kvarteret. Jag hann knappt uppfatta scenen förrän jag hörde ett illvrål. Det var mamma, som upptäckt hotet en nanosekund före mig. Schäfern sprang i väg, lillasyster reste sig oskadd och mamma återgick till sitt normala jag: att vara kvinnan som aldrig fick ett utbrott. Gissa om jag har hundskräck. Och gissa om min son, 35 år senare, vill gå över till andra sidan gatan om vi möter en tax.

– Visst kan rädsla sprida sig i en familj. Barn är experter på att tolka dem som står dem närmast och lutar sig jättemycket mot hur föräldrarna känner inför olika grejer. De vet precis när vi är räd- da och inte, utan att vi ordar om det. Det säger barnpsykologen Malin Bergström. Hennes jobb är att hjälpa barn och tonåringar att komma över sin rädsla. Allt från allmän ängslighet till rena fobier.

Läs hela artikeln i Existera

Plats för skräck

Rädslan är rationell och irrationell på en och samma gång. Vi skräms av verkliga faror, men också av inbillade. I skräckfilmens värld är det dödsfarligt att gå in ensam i ett öde hus. I verkligheten ligger faran mest i att en trossbotten ger vika eller att man får en lös planka i skallen. Spöken och andar är produkter av vår fantasi. De är farliga genom sin osynlighet och monstret i garderoben kan man bara höra. Fantasin är skräckens gödsel. Men en verklig våldsman både syns och finns och kan se alldeles vanlig ut. Ja, till och med snäll.
Alla är vi rädda för något men sällan för samma sak. En fruktar tandläkarstolen, en annan tentasalen. Det är inte själva rummet, miljön, som är skrämmande utan det innehåll man fyller det med. De negativa förväntningar som just min rädsla framkallar.
En fängelsecell är ångestladdad så länge den är en cell. När man bygger om kåken till vandrarhem förvandlas cellen till ett mysigt natthärbärge som skyddar mot regn och kyla. Gemaket på Gripsholms slott är bara ett rum bland några hundra andra tills guiden berättar att där spökar. Då faller temperaturen och nackhåren reser sig.
I själva verket framkallar vi rädslan själva och borde också kunna blåsa bort den på egen hand. Fast det är lätt att säga tulipanaros. För i samma ögonblick som tanken tappar sitt fokus och låter sig svepas i väg utför fantasins rutschkanor, så sipprar vett och sans ut. Och ger därmed plats för rädsla.

Vattnet. Två väteatomer, en syreatom. H2O. Så enkelt, så genialt. Så nödvändigt för livet. Vi uppstod en gång ur havet. Och en vattendroppe finns sedan skapelsen bevarad inuti våra öron. För balansens skull. Alla föds vi i vatten och rätt många av oss dör där. En människa drunknar varannan minut i världen. Hela tiden, dygnet om, året runt. Bland barn är drunkning den vanligaste dödsorsaken efter trafikolyckor. Att simma med delfiner i blått hav är bilden av total lycka men drunkningsdöden är den skönaste av dödar, sägs det. Så vår längtan till vatten blandas med paniken att omslutas av det när det tar oss över huvudet. Och hotet är reellt. Så förra året kom nya regler att alla femteklassare ska ha god vattenvana, vara trygga i vatten, kunna simma 200 meter samt hantera nödsituationer vid vatten. Frågan är om det motar faran och botar vattenskräcken? Vatten är nödvändigt. Här finns ett överflöd, på andra håll är det en dyrbar bristvara. Hur vi än vänder oss handlar det om liv. Och om död.

Läs om fler skräckfyllda platser i Existera.

Vi larmar och gör oss till

Ni vet hur alla kommer på fötter om man ropar att det brinner? Och hur förbannade de blir efteråt? Så att man måste hitta på något helt nytt nästa gång? Ungefär så fungerar alarmismen.

På den tiden var jag inte bara rädd för atombomben, utan fullständigt övertygad om att jag aldrig skulle få fylla tjugo. Inom fredsrörelsen de första åren på 1980-talet var ostridigt sanna fakta att supermakterna med sina kärnvapenarsenaler kunde spränga jorden femtioelva gånger om. Rapporterna om generaler som i sina bergsrum nästan tryckt på knappen avlöste varandra – var det fyra eller fem falsklarm med nästan ödesdigra konsekvenser 1981? – och i demonstrationståget mot torget i Nyköping skrek en rörande femtonårig version av mig själv ut sina protester mot någonting som kallades Jas och Gripen, och som jag i ärlighetens namn inte hade en aning om vad det var. Asterix och Obelix var rädda för att himlen skulle falla ner över deras huvuden. Det var jag med. Jag visste att lilla Nyköping när som helst skulle pulveriseras i en tryckvåg och ett vitt ljus. Bioscenen som präntats in: ett par drog täcket över sig och älskade en sista gång strax efter radiomeddelandet om att missilerna var på väg. Med en känsla av orättvisa för alla levnadsår som skulle berövas mig fäste jag klistermärken på skåpet i skolan: vapenvägra nu, stod det, och på bilden bröt två händer en AK4:a i tu. Jävla sätt att vara född rakt in i undergången. Man kunde väl åtminstone få ha haft en tjej först.

Läs hela artikeln i Existera.