Var glad. Var snygg. Var framgångsrik. För om du inte lyckas blir du en loser.

I det här numret går vi i närkamp med begreppet loser. Varför är det så viktigt att vinna och vem är det egentligen som ska besegras? Vi skriver om framgångshets och rädsla för svaghet. Vi möter serietecknarna Liv Strömquist och Nina Hemmingsson, som upprättar kvinnliga losers. Vi följer också Klungan på turné, humorgruppen som behandlar de "misslyckade" med ovanlig intelligens och ömsinthet.

Läs om fantastiska förlorare på film. Ta reda på hur buddhister och kristna hanterar med- och motgång. Lär dig förvandla ditt utanförskap till en tillgång.

Bli en förlorare med stil

Du blev inte det du ville. Fick inte det du önskade. Du är en loser. Men varför sura? Bli bäst på att vara sämst, gör defekten till din grej. Existera har kartlagt fem vinnande losers. Vilken kategori tillhör du?

LAGKAMRATEN.
Hellre tillsammans på botten än ensam på toppen. Darwinisterna må säga vad de vill – det finns inget härligare än att förenas med andra som också misslyckats. Ja, statusen som losergäng kan bli så viktig att framgången måste hållas på avstånd, även när den faktiskt inträffar.

Ta bara Hammarby. Fotbollslaget som älskas för sina förluster. Inte ens en seger i allsvenskan har hjälpt. Fansen deklarerar envisare än nånsin att man minsann inte är några medgångssupporters. Det man helst av allt vill lyckas med är att vara riktiga förlorare. Som de själva säger: "Vi är ett framgångsrikt loserlag".

Losergemenskapen kan vara tillfällig. Som bland tusen usla röster i en allsångspublik på Skansen. Eller som hos middagsgästerna som glatt upptäckt att även bordsgrannen är en sån som blev vald sist i skolgympan. När konserten är slut och festen över slår ensamheten till igen.

Men den kan också sitta djupt. Att vännerna i Seinfeldt gör misslyckandet till drivmedel beror inte på att de vill bjuda på sina brister i största allmänhet. Nej, den kollektiva självdriften är det förföljda folkets överlevnadsstrategi. Klichén om den bortkomne juden skruvar de själva ett varv till: Vill ni se en loser, se på oss!

CLOWNEN.
Risigast bil. Rundast mage. Det tillkortakommande finns inte som inte kan skämtas bort. Bjud in omgivningen till din losertillvaro med ett skämt och vips så känns den inte bara skönare utan rentav avundsvärd.

Författaren och krönikören Bengt Ohlsson har tagit clowneriet till högsta stilistiska höjd. Alla sina misslyckanden ger han ett ironiskt, lockande skimmer: Å, tänk att få stå sådär som ett fån med en trasig iPod!

Även elitfixerade sammanhang som sporten har sina misslyckade ikoner. Vid OS i Calgary 1988 blev Eddie Edwards, Storbritanniens första och hittills enda backhoppare, hela världens älsklingspajas. Av tre skäl. 1: Han var överviktig och hade glasögon. 2: Han kom "överlägset sist". 3: Han skrattade åt 1 och 2. Efter tjugo år som kultfigur i verkligheten blir nu Eddie the Eagle film.

Att alla clowner gråter bakom masken vet vi sen länge; det är smärtpunkterna som driver narren. Nyss blev vi påminda än en gång. Efter att ha lagt ner Sveriges mest lästa blogg har Alex Schulman avslöjat vad som fanns bakom "den glada charaden". Känslan av att vara misslyckad.

MARTYREN.
Vinn publiken genom att skrämmas! Vanligaste loserstrategin är att få nitlotten att se ut som en riktig högvinst. Men losern kan också segra genom kontroll och skräck. Som den uppoffrande modern. Hon styr familjen genom att vara den som alltid servar andra. En hörbar suck vid spisen är ett underskattat maktmedel.

Martyren och självplågaren är innerst inne en riktig elitist. Allt som livet förvägrar honom blir han snabbt bäst på att själv förvägra sig. Bestraffningen blir belöning. Ju mer omvärlden ryggar inför anorektikern desto mer triumferar hon.

Det hela handlar om ett slags omvänd logik. Genom att på göra en svår tillvaro ännu svårare upplever martyren inre vinst. Medeltidens kvinnor tvingades underordna sig fäder, makar och barnafödande. Inte undra på att ett liv i kloster blev mode. De förlorade visserligen chansen till sex, kärlek och barn. Men de vann makten över sig själva.

Dagens självmordsbombare har förlorat så mycket att de inte har något kvar att mista. Även om de är urbana och välutbildade identifierar de sig som medlemmar av ett förtryckt loserfolk. Bara en sak kan göra dem till vinnare: Döden.

OUTSIDERN.
När normen är ouppnåelig – gå mot strömmen. Outsidern döljer sitt misslyckande genom att rynka på näsan åt det som massan eftertraktar. Hellre djupsinnig och sist i kön än främst och banal. "Arbetslös, moi? Nej, jag fördjupar mig i Prousts samlade verk."

Outsidern gör avvikelsen till dygd. Som Lars-Åke "Babsan" Wilhelmsson. Likt alla andra i HBT-svängen vet han att han aldrig kommer att kunna leva upp till heteroidealet. Det tvingar honom att ta sig fram på sin originalitet. Ju fler paljetter desto längre till Svensson.

Outsidern har två kusiner. Axelryckaren är den ena. Axelryckaren är innerst inne en riktig latmask som skyr all form av ansträngning. För att stå ut med sin lättja gör han framgången osexig och misslyckandet till en cool och eftertraktad position. Alla charmas: Tänk att ha en sån där tillbakalutad ta-dagen-som-den-kommer-attityd!

Kusin nummer två är Nörden. Nörden hanterar det stora livets besvikelser genom att bli mästare i det lilla. Killen som gör Rubiks kub på 14 sekunder och damen med vitrinskåpet fyllt av Rörstrands samlade produktion från 1950-1957 vinner båda omvärldens förundran.

HAVERISTEN.
Med en schysst konspirationsteori slår man världen med häpnad. När allt går emot en finns bara en utväg - att förvandlas till Den Enda Som Ser Hur Det Hänger Ihop.

Ju ensammare haveristen är om sin tes desto mer segerviss blir han. Som privatspanarna i Palmemordet. Att de blir färre och färre bekymrar dem inte. De som finns kvar blir bara mer övertygade.

På ytan verkar allt handla om att få rätt till slut. Men haveristens livsluft är det motsatta – kompakt motstånd. Anita Lindblom har fortfarande inte gett upp kampen om att vinna processen mot flyttfirman som hon anser sabbade hennes möbler i en flytt för flera decennier sedan. Fansen sörjer en röst som försvann. Själv ser hon sig som den tappraste av korstågsfarare.

Precis som Martyren är Haveristen vinnare enbart i sina egna ögon. Eller snarare: Han är losern som segrar genom att ta ut vinsten i förskott. Än har ingen fattat hans storhet, men när det sker kommer hela världen ge honom rätt.

Haveristen är nära släkt med Paranoikern. Författaren Maja Lundgren fick nobben i kärlek under sin tid på Aftonbladet kulturredaktion. Genom att se sig som föremål för hemliga hatmeddelanden insmugna i tidningens rubriker vann hon klassen "Mest förföljd" och fick inre upprättelse.

De vägrar peka finger

Du vet att du är nära botten när: Ex-flickvännen skickar runt dina jobbansökningar som skämtmejl till sina kompisar. Du är vräkt igen och inte har fattat att det var i dag den nye hyresgästen skulle komma. Du hör dig själv fälla repliker som: "Följande impulser har jag lyckats avfärda i dag. Kasta mig ut från broräcket, proppa munnen full med häftstift och svälja, mula grannens grabb i klotgrillen". Du vet att du är nära botten. Men en sak kan ingen ta ifrån dig: som förlorare är du förbaskat rolig! Och ännu roligare när du vägrar acceptera din sits. När du förnekar, skyller ifrån dig eller flyr in i fantasivärldar. Då platsar du på scen. Det har komiker i alla tider vetat. Inte minst i vårt 00-tal är förtjusningen påtaglig över män (jo, nästan alltid män) som ständigt bränner det, men som inte har självinsikt nog att fatta det. Ta den obotligt narcissistiske chefen David Brent i tv-succén The office, ta Killinggängets filmer. Eller ta Klungan. Humorgruppen från Umeå som under hösten är ute på Riksteaterturné med sin hyllade föreställning Jag är en fågel nu. Från vilken exemplen i den här artikelns inledning är hämtade.

Du vet att du är nära botten. Men en sak kan ingen ta ifrån dig: som förlorare är du förbaskat rolig! Och ännu roligare när du vägrar acceptera din sits. När du förnekar, skyller ifrån dig eller flyr in i fantasivärldar.

Vinna eller försvinna

Låt oss slå fast en gång för alla: Det finns inga losers. Det är bara något vi utnämner oss själva och andra till. Ivrigt påhejade av ett samhälle som gjort framgång till livets mening. Jag är en loser. Antalet träffar på Google på den frasen (inklusive felstavade varianten "jag är en looser") är 11 690. Att klicka på träffarna och ramla rätt in i alla självföraktande bekännelser är direkt smärtsamt. En som går upp i vikt för att han äter för mycket fett och socker. En som inte vågar köra bil. En långtidssjukskriven. En arbetslös. Och en som avfärdar sig själv med följande meritförteckning: "tjock, ful, dum och socialt handikappad". Ett tänkvärt faktum är att det är ont om träffar på "han är en loser". För att inte tala om "hon är en loser" – bara tre stycken. När det gäller självbild är vi uppenbarligen våra egna största fiender. Även om det känns som om alla andra dömer ut oss. Omvänt kan alla andra tycka att man är en loser, men om man själv inte håller med så lurar man systemet och blir en vinnare. (För dig som vill veta mer om hur man vänder loserskapet till sin fördel, se sidan 42.) Men de flesta av oss är inte immuna mot kravet på framgång. Filosofen Alain de Botton har i sin bok Statusstress ringat in själva drivkraften till missnöje och uppåtsträvan: jämförelsen. Vi jämför oss med andra på ungefär samma nivå som vi själva. Är de bara snäppet duktigare, rikare och vackrare än vi så mår vi dåligt. Loser är med andra ord ett relativt begrepp. Vi är bara misslyckade i förhållande till andra.

En som går upp i vikt för att han äter för mycket fett och socker. En som inte vågar köra bil. En långtidssjukskriven. En arbetslös. Och en som avfärdar sig själv med följande meritförteckning: "tjock, ful, dum och socialt handikappad".

Det var ett slags exposé över samtidens alla förbannade vinnare – alla de där som flöt upp som skiten på badvattnet vad som än hände, dessa som var kändisar för att de var kända och inte för att de gjort något.

Job hade det inte heller så roligt

Okej loser, dags att hitta en livsattityd som funkar. Det är plättlätt. Existera guidar dig mot världsreligionernas patenterade vägar till framgång – eller nåt i den stilen ... Åren innan Stefan dök upp i en dokusåpa som naturligtvis floppade grundade han, på något slags allvar, Förlorarnas riksförbund. Några tiotal anslöt sig, fastän verksamheten nog mest bestod i att grundaren själv skulle få synas i medierna. Till vår intervju kom han med sitt outgivna manus under armen. Det var ett slags exposé över samtidens alla förbannade vinnare – alla de där som flöt upp som skiten på badvattnet vad som än hände, dessa som var kändisar för att de var kända och inte för att de gjort något. Själv var Stefan smart nog att vara medlem i Mensa och, enligt egen utsago, troligtvis med all sannolikhet antagligen Sverigebäst på dataspelet tetris. – Men vad hjälper det mig? klagade han på kebabstället han valt för vår intervju. Problemet var att samtiden inte efterfrågade den kompetens han besatt, precis som om själva livet och inte hans egna val gjorde narr av honom. Några år senare skrev han boken Livet suger.