Döden finns och den är alltid sig lik. Det intressanta är vad vi gör med den. Förtränger eller ser i vitögat? Skillnaden är viktig. Därför att livet blir annorlunda om vi bearbetar vårt förhållande till döden. Ta del av nio tips på hur du blir mer dödsmedveten - och därmed mer levande. Fördjupa dig i dödens idéhistoria. Och följ med på guidad tur till grillkiosken - dödens väntrum för den genomsnittlige svensken. Det är nämligen inte olyckor eller självmord som i första hand tar våra liv utan korv med pommes frites och räksallad.

Fantiserar du i hemlighet om din egen begravning och allt snällt som ska sägas om dig då? Lugn, du är helt normal. Existera presenterar de vanligaste dödsfantasierna och analyserar vad de står för. Vi funderar också över varför Kurt Cobain och Eva Cassidy blev så mycket bättre artister som avlidna. Och så går vi på jakt med jägaren Mikael Lindberg, som undviker att äta djur han inte själv har skjutit.

Lev livet med Magasinet Existera. Och minns att du är dödlig.

Förälskad mitt i sorgen

Döden har alltid funnits vid Anna Janssons sida. Från ett kvartssekel med döende på lungkliniken. Till ett mördande för nöjes skull i tiotalet kriminalromaner. Fast när döden slog till på nära håll blev hon ändå precis lika skyddslös som alla andra.

Det står en lastbil på infarten hos Anna Jansson i Vintrosa. En liten, röd, inte alltför rostig, pickup. Den står där som en symbol för hur hennes liv förändrats sedan den där aprildagen för ett och ett halvt år sen då Sören dog. Dagen när hon blev änka.

– 68 lass har jag kört bort med den bilen, säger hon. 68!

Döden gör saker med oss som blir kvar. Som lever vidare. Öppnar oväntade dörrar vi inte visste fanns och finner kinesiska askar i våra personer och personligheter som dittills hållits gömda.

Och det är här lastbilen kommer in. För Anna blev omedelbart oerhört praktisk sedan Sören dött. Hon skulle inte bara bo kvar i huset, hon skulle underhålla det och på bästa sätt bevara sina barns hem. Så hon röjde, hon städade, hon reparerade, hon lagade taket, hon målade. Och det blev alltså 68 lass till tippen till sist.

Dessutom skrev hon.

– Det var förstås ett sätt att fly in i en annan värld där jag kunde få vara ett par timmar och slippa den här, säger hon.

Läs hela artikeln i Existera.

Den svenska tråkdöden

Hur ska reportern modigt utmana ödet när den svenska döden är så fullständigt fantasilös? För glöm dueller och dramatiska mord. Det mest dödsföraktande man kan göra i Sverige är att käka grillad korv med pommes frites.

Korven ligger där drypande fet och inkladdad med ringlande ränder av söt, söt ketchup och senap. På mina pommes frites ligger grillkryddan, och ovanpå alltihop en blek hög av ren ondska. Det är räksalladen. Dödskyssen.

Jag öppnar min Pucko, lyfter gaffeln och ser oförfärat döden rakt i vitögat.

Grejen är att den svenska döden är stentråkig, statistiskt sett. Annan statistik i det mer levande livet kan för all del överraska från år till år. Då kan man gotta sig i nya spännande trender och infall som folk i större skaror kläcker. Men i döden är vi alla fantasilösa.

I Sverige dör drygt 91 000 människor årligen, och i Socialstyrel­sens dödsorsaksregister registreras just orsakerna bakom dödslarna med en imponerande petimäterambition.

Nästan tre av fyra (72 procent) är 75 år eller äldre när de dör. Allra vanligast är att vi dör i hjärt- och kärlsjukdomar. Det gör över 42 procent av oss svenskar, och då har ändå dödstalen halverats i denna kategori på tjugo år. Därefter kommer tumörer, cancer, i popularitet. Den tar kål på var fjärde av oss. Svenska män dör oftast i prostatacancer och svenska kvinnor, de enda som röker mer än männen i Europa, dör numera oftast i lungcancer.

Och så ser den ut, den svenska tråkdöden. Inget nytt under solen. Okej, några drunknar i badkaret också. Men annars.

Läs hela artikeln i Existera.

Fantasin som förbjuden flirt

Dagdrömmer du om din egen begravning? Lugn, det är helt normalt. Existera avslöjar vad dina dödsfantasier egentligen handlar om.

När livet är som mörkast känns döden som ljuvast. Så skönt att få leka med tanken bara. Den om att vakna upp i en körsbärsdal utan stress eller om att se släkten gråta runt kistan. Det kan de gott ha, de som aldrig säger ett uppmuntrande ord!

Dödsdrömmarna är inget att skämmas eller vara rädd för. Se dem som dina existentiella fantasier. Lika naturlig som dina sexuella. Lika budskapsbärande. Det menar Per Naroskin, psykolog och psykoterapeut. Precis som vi kan fantisera om otrohet utan att vilja vara otrogna i verkligheten, betyder inte drömmarna om döden att vi inte vill leva längre.

- Dödsfantasierna handlar om att man prövar gränser. Såväl gränsen till döden som de vi har inom livet. Dödsdrömmarna är nästan alltid kompensatoriska, de är ett sätt att skapa balans i vårt inre. De är också ett slags förbjuden flirt. Som med otrohetstanken, man snuddar vid något hotfullt som man sedan stoppar undan.

Läs hela artikeln i Existera.

Liemannen har bytt stil

Döden är sig alltid lik. Men med jämna mellanrum svidar den om. Våra attityder till döden förändras. Hur vi helst vill dö. Och sättet vi sörjer på.

Låt oss illustrera med ett litet testa-dig-själv!

Du tycker att döden är: a) alldaglig b) erotisk c) tjusig d) främmande. Om du svarar a) är du en typisk 1100-talsmänniska b) lever du nånstans på 1500–1700-talet c) befinner du dig i slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet d) är du som folk är mest nuförtiden.

En intressant följdfråga som du slipper svara på: Vilken av dessa attityder till döden har skapat mest rädsla för döden? Ett möjligt svar är att även rädslan har sett olika ut. I tider när många spädbarn dog och en vanlig förkylning kunde leda till slutet, måste rädslan för att förlora vänner och släktingar ha varit stor. I tider när många trodde på helvetet bör rädslan ha handlat om vad som kan hända efter döden. I vår tid, när medellivslängden är hög och få har sett en död kropp, bottnar rädslan antagligen i att döden känns obekant och främmande.

Vi tror gärna att vi är räddare i dag är nånsin förr. Men redan de gamla grekerna var allmänt dödsförskräckta. I Sokrates försvarstal från 400-talet före Kristus säger den dödsdömde filosofen att han inte alls är rädd och att detta gör honom ovanlig. Rädslan för döden, menar han, bygger på ”förkastlig okunnighet”:

– För ingen vet om inte döden är det högsta goda för människan, men man är rädd för döden som om man säkert visste att den är det högsta onda.

Läs hela artikeln i Existera.